Bok nummer 40 och 41 av lästa böcker i år blev två Minette Waltersböcker. Jag har sett tvdramatiseringarna av flera av hennes böcker men aldrig läst dem. Så när jag hittade en diger samling på Kupan slog jag till.

40. The Sculptress.

Jag gillar känslan i den här boken. Det är engelskt och deppigt och grått, men Walters sätt att porträttera människor är verkligen fantastiskt. Och slutet. Älskar slutet.

41. Blomsterkronan.

Det är engelsk aristokrati på lånad tid, det är släkthemligheter som ligger och bubblar under ytan och det är återigen överdrivna men ändå trovärdiga karaktärer och jag kan inte låta bli att verkligen gilla det.

Ägnade morgonens första timme åt att läsa ut den här boken. Och det är ju något alldeles särskilt med Haruki Murakami, det är det. Och jag tycker verkligen om den här boken. Men ändå är den så klart helt obegriplig om man inte tänker efter, och jag känner ett sug att googla fram teorier av andra läsare vad den egentligen handlar om, och sitter sen precis som vanligt med en massa tankar och inga svar. Men det gör den absolut inte sämre, utan bättre! Murakami har återigen tvingat mig att tänka samtidigt som jag fått en underhållande och välskriven historia på köpet.

Den här boken såg jag mycket fram emot att läsa och fick den även rekommenderad på twitter. Så möjligen hade jag för höga förhoppningar och förväntningar på den. Den levde, som ni säkert redan har gissat, inte upp till detta.

Jag ville bli rädd. Det blev jag inte, med några små undantag. Jag ville gripas med och föras bort till en annan värld. Det hände inte. Och det är synd och lite onödigt. För det är en bra grundhistoria. Författaren har bra fantasi, men dessvärre inte tekniken som krävs för att göra det till en riktigt spännande historia.

Vill man verkligen läsa en historia med en pojke och bli mörkrädd själv så rekommenderar jag istället Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver. Där snackar vi otäckt på riktigt. Inte samma genre egentligen, men de har ändå, på sätt och vis, något gemensamt.

Ni som följde min gamla blogg undrar kanske vad som hände med hundra böcker. Det som hände var att jag tog mig vatten över huvudet. Jag erkänner. Jag kommer inte slutföra projektet i år. Men jag har i alla fall hunnit med att läsa nummer 35 – 37.

35. Utrensning av Sofi Oksanen.

Jag glömde dessvärre ta en bild på boken innan jag lämnade tillbaka den till biblioteket (i tid!). Kanske beror det på att boken var så fantastisk att jag helt glömde bort världsliga ting som att ta bilder efter att jag läst ut den.

Språket är enkelt men ändå så vackert. Berättelsen är brutal och verkligheten den beskriver fick det att göra ont i bröstet. För att det är en verklighet och inte en saga.

36. Magnetisörens femte vinter av Per Olov Enquist.

Det är något visst med den där Enquist. Hans språk är som en stinkande varböld som liksom plaskar ur sig var när man klämmer på den. Och jag älskar det förstås. Boken är kanske lite väl spretig i min smak, men jag förlåter den eftersom jag älskar språket.

37. Gunnar av Bob Hansson.

Efter att ha bokstavligt talat stött på Bob Hansson på tåget från Malmö såg jag det som ett tecken när jag av en slump hittade den här boken i jakt på en helt annan bara några dagar senare. Så jag läste den. Och först var jag väldigt skeptisk. Lite arg till och med. För den kändes liksom tillgjord. Men sen gav jag efter. Och på slutet hade jag helt ändrat inställning och kan nu varmt rekommendera den här emellanåt fnissroliga och emellanåt dödsallvarliga boken om livet och döden.